Om man ska designa en portfölj med till exempel indexfonder så ställs man ovillkorligen inför frågan: Hur ska man allokera? Detta är såklart kopplat till sin egen situation; tidshorisont, riskvilja, och engagemang etc. Att bestämma allokering är en smula snårigt tycker jag och det finns många olika förslag och strategier för hur man kan tänka.
Man kan självklart titta bakåt i tiden och se hur olika alternativ har presterar, se till exempel Portfoliocharts för olika alternativ. Jag är dock osäker på om man ska lägga ned så mycket tid på detta titta på historien. Jag tror att det är viktigare att hitta en mix som passar en själv, allt för att rent psykologiskt klara av att investera långsiktigt och hålla fast vid sin portfölj.
Så gör jag
Själv spara jag på lång sikt (minst 15 år) och väljer därför en portfölj med 100 % aktier (15 % Avanza Zero och 85 % Länsförsäkringar Global) . Mina resonemang till att välja denna går ut på att ha en stor del internationellt och sen en bit Sverige så att de största innehaven för de svenska aktierna ligger i paritet med de internationella. Detta är lite taget ur luften, men tanken är att detta är en allokering som jag kan hålla fast vid under en väldigt lång tid.
Några andra alternativ
Den så kallade soffpotatisportföljen, är till exempel en klassiker. Den har 60% aktier och 40% räntor. Man kan alltså konstruera denna med bara två fonder om man vill.
Burton Malkiel, förordar i den i min upplaga av A Random walk down Wall Street från 2012 följande portfölj för någon som är i 20-års åldern: 70 % Aktier, 15 % obligationer, 10 % fastigheter, 5 % kontanter. Värt att nämna att Malkiel har ändrat en del under åren i allokeringen som han föreslår. Detta är kanske ganska väntat, till exempel räntan har ju varierat stark under perioden 1990-idag.
Avanzas portföljgenerator spottar ur sig följande allokering för den mest långsiktiga portföljen: 30 % Global, 25 % Tillväxt, 10 % Europa, 25 % Sverige, 10 % Långa räntor. Oklart dock hur man kommit fram till dessa siffror.
Tillväxtmarknader?
Tillväxtmarknader är ibland på tapeten, till exempel när jag började investera (2010) var de rätt så heta. Sedan några år senare så var dem iskalla. Jag tror att man ibland missleds av namnet, "tillväxtmarknader". Det låter ju så bra, det växer ju! Det borde bli en bra investering? Till exempel Malkiel propagerar för en ganska betydande vikt i Kina. Även Avanzas portföljgenerator alternativ har en betydande del i tillväxtmarknader (25 %). Men jag håller mig i från tillväxtmarknader, förutom de fåtal procent som ingår i Länsförsäkringars globalfond.
Ett argument för detta är att det inte finns någon korrelation mellan tillväxt i ett lands BNP och överavkastning för dess börs, se till exempel här.
Ett annat argument emot är att det helt enkelt är lite dyrare att investera i tillväxtmarknader än globala och svenska indexfonder, när man tittar på fondavgifter för indexfonder.
Vidare så är lite färgad av mina egna personliga erfarenheter från möten med personer från olika tillväxtländer. Jag tror att om man växt upp under ett totalitärt statsskick som undertrycker befolkningen så hämmar det kreativitet och ifrågasättande, vilket i sin tur hämmar förmågan att analysera och utveckla i näringslivet. Kort sagt så tror inte att Kina kommer att totalt ta över världen och att det inte är nödvändigt att ha en stor vikt av sina aktier investerade i kinesiska bolag. Jag tror att västvärlden kommer att stå sig stark i framtiden också och att företagen här kommer att klara sig bra på den globala marknaden. Ett demokratiskt samhälle med förhållandevis låg korruption tror jag är bra för företagandet vilket sen i sin tur gynnar avkastningen på aktiemarknaden.
Man kan självklart titta bakåt i tiden och se hur olika alternativ har presterar, se till exempel Portfoliocharts för olika alternativ. Jag är dock osäker på om man ska lägga ned så mycket tid på detta titta på historien. Jag tror att det är viktigare att hitta en mix som passar en själv, allt för att rent psykologiskt klara av att investera långsiktigt och hålla fast vid sin portfölj.
Så gör jag
Själv spara jag på lång sikt (minst 15 år) och väljer därför en portfölj med 100 % aktier (15 % Avanza Zero och 85 % Länsförsäkringar Global) . Mina resonemang till att välja denna går ut på att ha en stor del internationellt och sen en bit Sverige så att de största innehaven för de svenska aktierna ligger i paritet med de internationella. Detta är lite taget ur luften, men tanken är att detta är en allokering som jag kan hålla fast vid under en väldigt lång tid.
Några andra alternativ
Den så kallade soffpotatisportföljen, är till exempel en klassiker. Den har 60% aktier och 40% räntor. Man kan alltså konstruera denna med bara två fonder om man vill.
Burton Malkiel, förordar i den i min upplaga av A Random walk down Wall Street från 2012 följande portfölj för någon som är i 20-års åldern: 70 % Aktier, 15 % obligationer, 10 % fastigheter, 5 % kontanter. Värt att nämna att Malkiel har ändrat en del under åren i allokeringen som han föreslår. Detta är kanske ganska väntat, till exempel räntan har ju varierat stark under perioden 1990-idag.
Avanzas portföljgenerator spottar ur sig följande allokering för den mest långsiktiga portföljen: 30 % Global, 25 % Tillväxt, 10 % Europa, 25 % Sverige, 10 % Långa räntor. Oklart dock hur man kommit fram till dessa siffror.
Tillväxtmarknader?
Tillväxtmarknader är ibland på tapeten, till exempel när jag började investera (2010) var de rätt så heta. Sedan några år senare så var dem iskalla. Jag tror att man ibland missleds av namnet, "tillväxtmarknader". Det låter ju så bra, det växer ju! Det borde bli en bra investering? Till exempel Malkiel propagerar för en ganska betydande vikt i Kina. Även Avanzas portföljgenerator alternativ har en betydande del i tillväxtmarknader (25 %). Men jag håller mig i från tillväxtmarknader, förutom de fåtal procent som ingår i Länsförsäkringars globalfond.
Ett argument för detta är att det inte finns någon korrelation mellan tillväxt i ett lands BNP och överavkastning för dess börs, se till exempel här.
Ett annat argument emot är att det helt enkelt är lite dyrare att investera i tillväxtmarknader än globala och svenska indexfonder, när man tittar på fondavgifter för indexfonder.
Vidare så är lite färgad av mina egna personliga erfarenheter från möten med personer från olika tillväxtländer. Jag tror att om man växt upp under ett totalitärt statsskick som undertrycker befolkningen så hämmar det kreativitet och ifrågasättande, vilket i sin tur hämmar förmågan att analysera och utveckla i näringslivet. Kort sagt så tror inte att Kina kommer att totalt ta över världen och att det inte är nödvändigt att ha en stor vikt av sina aktier investerade i kinesiska bolag. Jag tror att västvärlden kommer att stå sig stark i framtiden också och att företagen här kommer att klara sig bra på den globala marknaden. Ett demokratiskt samhälle med förhållandevis låg korruption tror jag är bra för företagandet vilket sen i sin tur gynnar avkastningen på aktiemarknaden.
Slutord
Jag tror att enkelhet är nyckeln vid valet av allokering. Att hitta en mix som man är bekväm med och sen hålla fast vid den. Och jag menar verkligen hålla fast. Inte lockas av marknader/länder som presterat bra den senaste tiden, eftersom långsiktiga avkastningen i regel oscillerar runt ett medelvärde så brukar en bra avkastning följas av en mindre bra avkastning. Samtidigt är det svårt att tajma dessa svängningar så det är bäst att låta bli och helt enkelt surra sig vid masten när det gäller allokeringen.
Självklart kommer man troligen att ändra i portföljen över tid, till exempel om man behöver en del under pensionen och därför minskar aktieexponeringen, men detta bör nog ske väldigt sällan.
Självklart kommer man troligen att ändra i portföljen över tid, till exempel om man behöver en del under pensionen och därför minskar aktieexponeringen, men detta bör nog ske väldigt sällan.
